Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 2 515 andra följare

Följ mig på Twitter

Tack Pappa

20130623_165110

Mamma, pappa och Amanda, 2013

Senaste veckan har varit ledsam och sorgefylld. Min far har gått bort, alldeles för hastigt efter en tid med cancer i bukspottskörteln. Vi hade alla hoppats att medicinering skulle hjälpa och att han skulle vara med oss en tag till, kanske tom några år. Men tyvärr så blev påfrestningen av sjukdomen för hög.

Pappa var stolt in i det sista. Hoppfull utan att klaga. Inte för att det är fel att beklaga sig, men med hans bakgrund och livsinställning så låg inte beklagan för honom. Visst kunde han då och då utrycka missnöje och låta sitt karelska blod svalla med ilska och surhet. Men oftast skakade han av sig det och gick vidare, det du inte kan förändra är det ingen ide att jämra sig åt. Acceptera situationen och lev med det var snarare ett motto.

Pappa har under de senare åren hittat frid och inlett en ny fas i relation till barnbarnen. Han pratade med dem om livet och ekonomisk trygghet. Nu lämnar han en tomrum efter sig för oss barn, barnbarn och inte minst min mor.

Han beklagade sig alltså inte över sin sjukdom, han var däremot medveten om att om de upptäckt sjukdomen tidigare så hade hans prognos sett annorlunda ut. Kanske var det hans inställning som gjorde att läkaren där innan sommaren hävdade att han var en stark och ståtlig man i sina bästa år. Om han bara tar Alvedon och vilar så går det över. Annars så får han komma tillbaka senare.

Senare blev för sent.

Pappa var en storkonsument av kaffe, och när han under sensommaren blev tröttare samtidigt som han tappade aptiten på kaffe insåg vi att det verkligen inte stod rätt till. Han började också att svälla. Tester och röntgen genomfördes och i oktober kom beskedet att han hade cancer i bukspottskörteln som trycker på kroppspulsådern.

Pappa tillämpade sin version av mindfulness. Under 26 år gick han fram och tillbaka till jobbet på Atlas Copco från huset i Nackanäs. Det bästa han visste var det monotona lunkade när han klippte gräset och grävde i trädgården. Varje morgon havregrynsgröt. Semesterveckorna på sommaren i södra dalarna. Vanor och rutiner. Ett måttligt och pragmatiskt liv utan överflöd.

Han hade började arbeta för Atlas Copco 1969. Ett stort och anrikt företag som stod för det som var viktigast i livet. Stabilitet och trygghet. Som krigsbarn lämnade pappa 3-år gammal tillsammans med farmor och farfar Finland och Helsingfors för stabiliteten i Sverige. Utbildad till civilingenjör inom geologi så ritade han gruvor i Kiruna innan han började rita borriggar för Atlas Copco.

Pappas sökande efter stabilitet och trygghet har format en plattform för mig själv. Vi fungerar på många sätt olika och det var först i vuxen ålder som jag förstod att min stabila, rättvisa och trygghetsökande far faktiskt skapat en plattform där jag kunde verka betydligt mer i risktagande, utforskande och förnyelse. Gemensamt för oss båda är ändå vår nyfikenhet och lekfullhet. Min far kunde vara barnsligt lekfull. Inte sådär påhittig och socialt, utan snarare barnsligt lekfull, humoristisk och nyfiken. Pappa är realist, jag är optimist. Humorister är vi båda. Humor och stabilitet var det generöst om hemma.

I övrigt så var han inte så generös. Uppväxt och uppfostran handlade om att lära sig att ta hand om sig själv och att klara sig. Det skall vara tufft. Människor behöver kunna klara sig själva. Så var det. Det har varit utmanande då min inställning är att livet är gränslöst, oändligt och resurser är inte begränsade – vi kan alla vara omåttligt generösa. Då utvecklas vi ännu mer. Det handlar inte om att överleva utan att leva. Båda skapar möjligheter och har sina utmaningar.

Men det fanns undantag. När jag var 10 år 1980 kom pappa hem med en dator – en ZX81. En dator med 1K ramminne som gjorde mig galen då det bara gick att skriva program med 1024 tecken i det ganska yxiga språket basic. Det gällde att jobba hårt med att optimera kod. Pappa var inte själv intresserad av datorer men förstod att detta var spännande och nytt.

När det var dags för studieval så var min far tydlig, bli ingenjör, arbeta för ett tryggt företag. Jag hävdade som 15-åring att självförverkligande och förnyelse är viktigare, i framtiden finns inga trygga jobb och du som individ behöver utveckla dig själv och arbeta med det du brinner för. Krångligt och orealistiskt tyckte min far och tog fram ledarutvecklingsmaterial som han själv använt. Jag gjorde profiler och ett förslag på yrke för mig var att bli klockmakare eller art director.

Det slutade med att jag studerade till dataingenjör samtidigt som jag studerade reklam på RMI-Berghs. Min far har aldrig riktigt fattat vad jag arbetat med, men han har utryckt stolthet när han hört om framgångar inom idrotten som ledare och coach, genomförande av spännande och viktiga utvecklings- och införandeprojekt inom IT.

Det viktigaste var dock alltid att jag, men framför allt barnen, mår bra och har det bra. Att familjen har det bra.

Under de sista veckorna slöt sig cirkeln. Min far visade sig för första gången sårbar. Att han inte behövde vara den trygga och stabila personen. Mer än i att han vägrade släppa hoppet och tron på att det skulle bli bättre. Han utryckte samtidigt att vad som än händer så kommer det att bli bra. Han har gjort det han kunnat för sin familj och de nära. De klarar sig själva och lever stabila liv.

I tisdag såg jag min far för sista gången. Jag trodde och önskade att vi skulle ses i igen. Samtidigt så var han tydlig med sitt budskap då han la handen på min kind, kramade mig och uttalade orden ”min lilla gosse”. Då kände jag mig som ett barn och vuxen förälder samtidigt. Det var väldigt klart. Därefter log han och sa ta hand om barnen. Mina tårar rann utmed kinderna. Vi ses snart igen viskade jag.

Nu är saknaden stor. Tack för allt.

 

 

 

Mästerlighet har många ansikten

Jean Claude van Damme är ett. Volvo Trucks ett annat. Teamet som skapat reklamfilmen och chaufförerna som kör lastbilarna också. Enyas musik och speakertexten gör detta till en episk upplevelse – något mästerligt i sig.

”Stunten är verklig och genomförd på riktigt, med bara en tagning” säger Anders Vilhelmsson, PR-chef för Volvo Lastvagnars varumärke. Visserligen med säkerhetslinor som är bortredigerade på filmen, och med en extra plattform på backspeglarna som Jean står på. Men han står helt fritt.

Klippet filmades i Spanien på en avstängd landningsbana, Ciudad Real. Produktionsteamet repeterade stunt i tre dagar.Tagningen gjordes i soluppgången, när ljuset var helt rätt – mellan kl 08:05 och 08:20.

Nilsson sade förarna av bilarna spelade nyckelroller. ”Att köra lastbilar baklänges är inte det lättaste. Att sedan hålla den i total kontroll under isärförning är mycket, mycket svårt. Vi vet att köra baklänges är mycket svårare än att köra framlänges. Detta var det ultimata testet” Nilsson fortsätter ”Och vi visste att om någon skulle kunna göra det , skulle det vara Jean – Claude Van Damme”

Videon ”Epic Split” är en del av en serie som produceras av Volvo Lastvagnar som presenterar vågade stunts tänkt att illustrera innovationer i sina fordon. Syftet med klippet är att marknadsföra Volvo Lastvagnars dynamiska styrsystem.

När Volvo började planera att lansera fem nya lastbilar 12 månader sedan antog kreativa team en strategi att producera YouTube filmer som skulle skapa uppmärksamhet och informera och underhålla publiken, säger Vilhelmsson. Det skulle bana väg för framtidens reklam och försäljningskampanjer på lokala marknader. Idag närmar sig klippet ”Epic Split” 30 miljoner visningar på Youtube.

En tidigare video ”The Ballerina Stunt ” visade två lastbilar i fart mot en tunnel, med en kvinna som korsar en slak lina mellan dem innan de slår i tunneln.

Volvo Lastvagnar kommer att fortsätta att släppa fler stuntvideor.

Om Volvo Lastvagnars dynamiska styrsystem
Det nya dynamiska styrsystemet kombinerar konventionell hydraulisk driven styrning med en elektrisk motor som är monterad på lastbilens styrväxel. Elmotorn får 2000 signaler per sekund från lastbilens sensorer , vilket möjliggör mer exakt styrning. Styrsystemet ger en mer avslappnad och ergonomiskt utformad upplevelse för lastbilschaufförer.

Leder du eller är du ett offer för situationen?

VinceLombardi

”It’s not whether you got knocked down; it’s whether you get back up”. Vince Lombardi.

Något som ofta kommit upp i samtal med chefer och tränare under de senaste veckorna är deras fråga om de leder eller bara är? Jag ställer frågan

Skapar du som ledare energi, eller följer du med energiflödet?

Med det menar jag – bidrar du som ledare till att det skapas energi i din omgivning i form av att du utmanar? förväntar? inspirerar? engagerar? bekräftar? stödjer? Oavsett hur situationen ser ut?

Vid närmare eftertanke blir svaret ofta – nä, bara i medgång.

Ofta känner tränarna och cheferna offer för den situation de upplever att de själva befinner sig i just nu. Faktorer bortom deras kontroll. Det kan absolut vara så, och deras beteenden blir då en ren spegel av deras upplevelse – en spegel som formar och förstärker omgivningens upplevelse av situationen.

När vi vinner eller har medgång – då sprudlar vi av entusiasm och glädje. Vi är intresserade, pratar och sprider värme.

Är det tufft, jobbigt och hårt så hänger vi med huvuden, gömmer oss på rummet, ursäktar oss. Står spänt med armarna i kors. Eller bara tittar på – passivt. Vi ser trötta, förlamade och hopplösa ut.

Är det så vi leder effektivt? Är det medvetna val vi gör som ledare? Har vi viljan och förmågan att vara på ett annat sätt?

Forskning visar på att i lagsporter förlorar lag när det blir tyst i gruppen. Forskning visar på att när fokus flyttas från helhet till delen i ledningsgruppen så klingar skapandet av.

Alltså vi blir inte tysta för att vi börjar förlora. Det är tvärt om. Vi hanterar inte utmaningar och motgångar effektivt. Tystnaden speglar vår upplevelse och formar då känslan i omgivningen. Konskevensen är att det blir tråkigt och ointressant. Eller direkt obehagligt. Vi börjar förlora.

Du har säkert sett eller varit med om det själv i många sammanhang. Kanske själv varit just den chefen eller tränaren.

Ja – jag säger inte ledaren. För den är någonannastans just då.

Vi vill ju se ledare som trots utmaningen, hopplösheten, svårmodigheten gör sitt yttersta för att driva förändring – att skapa positiva resultat. Med all sin energi och förmåga. Sådana ledare älskar vi. Sådana ledare kan vi förlåta och dö för.

Därför är det så viktigt med optimister – tränare och chefer med möjlighetssinne. De skapar energi i hopplösheten. Sprider ljus i mörker. De är modiga och ser sanningar och verkligheten som den är, utan att fastna i skam. De inspirerar till lösningar – innoverar, involverar och engagerar.

Eftersom jag lever med uppfattningen av att varje människa är en ledare så tänker jag att du och jag också kan vara skillnaden i de sammanhang vi verkar i. Vi behöver inte vänta på att någon annan kliver fram – vi kan göra det själva.

Att skapa energi. Vara optimistiska och entusiastiska. Bidra med hopp och tro. Visa på engagemang och vilja.

Visst  – vi kommer att möta motstånd. Motstånd i form av rädslor och skam. Rädslor för att misslyckas och rädslor för förändring. Men det kan vi leva med.

Leder du eller är du ett offer för situationen

Något som ofta kommit upp i samtal med chefer och tränare under de senaste veckorna är deras fråga om de leder eller bara är? Jag ställer frågan

Skapar du som ledare energi, eller följer du med energiflödet?

Med det menar jag – bidrar du som ledare till att det skapas energi i din omgivning i form av att du utmanar? förväntar? inspirerar? engagerar? bekräftar? stödjer?

Vid närmare eftertanke blir svaret ofta – nä, bara i medgång.

Ofta är tränarna och cheferna offer för den situation de upplever att de själva befinner sig i just nu. Det kan absolut vara så, och deras beteenden blir då en ren spegel av deras upplevelse – en spegel som formar och förstärker omgivningens upplevelse av situationen.

När vi vinner eller har medgång – då sprudlar vi av entusiasm och glädje. Vi är intresserade, pratar och sprider värme.

Är det tufft, jobbigt och hårt så hänger vi med huvuden, gömmer oss på rummet, ursäktar oss. Står spänt med armarna i kors. Eller bara tittar på – passivt. Vi ser trötta, förlamade och hopplösa ut.

Forskning visar på att i lagsporter förlorar lag när det blir tyst i gruppen. Forskning visar på att när fokus flyttas från helhet till delen i ledningsgruppen så klingar skapandet av.

Alltså vi blir inte tysta för att vi börjar förlora. Det är tvärt om. Vi hanterar inte utmaningar och motgångar effektivt. Tystnaden speglar vår upplevelse och formar då känslan i omgivningen. Konskevensen är att det blir tråkigt och ointressant. Eller direkt obehagligt. Vi börjar förlora.

Du har säkert sett eller varit med om det själv i många sammanhang. Kanske själv varit just den chefen eller tränaren.

Ja – jag säger inte ledaren. För den är någonannastans just då.

Vi vill ju se ledare som trots utmaningen, hopplösheten, svårmodigheten gör sitt yttersta för att driva förändring – att skapa positiva resultat. Med all sin energi och förmåga. Sådana ledare älskar vi. Sådana ledare kan vi förlåta och dö för.

Därför är det så viktigt med optimister – tränare och chefer med möjlighetssinne. De skapar energi i hopplösheten. Sprider ljus i mörker. De är modiga och ser sanningar och verkligheten som den är, utan att fastna i skam. De inspirerar till lösningar – innoverar, involverar och engagerar.

Eftersom jag lever med uppfattningen av att varje människa är en ledare så tänker jag att du och jag också kan vara skillnaden i de sammanhang vi verkar i. Vi behöver inte vänta på att någon annan kliver fram – vi kan göra det själva.

Visst  – vi kommer att möta motstånd. Motstånd i form av rädslor och skam. Rädslor för att misslyckas och rädslor för förändring. Men det kan vi leva med.

10 punkter till effektivt lärande hos barn inom idrott

Unga_spelare

1. Feedback, feedback, feedback. Ge massor av feedback till barnet utifrån process och prestation, vad och hur. Feedback skall ges direkt i under övningen för högsta effekt.  Se resultat mer som en konsekvens av dessa och belys de mer som avstämningspunkter än måsten och krav. Feedback är mycket kraftfullt, bra och rätt feedback är mycket förstärkande för personens självförtroende och självkänsla, det bidrar till motivation. Misskommunicerad feedback är i stället destruktiv. Se till att förhållandet mellan uppmuntrande, bekräftande feedback och utvecklande feedback bör är 9:1

2. Intruktioner. Tydliga, roliga och korrekta. Gärna detaljerat men kärnfullt. Ofta. Igen med fokus på process och prestation snarare än resultat. Kom ihåg att berätta om syftet och eventuella mål med övningen. Då är de inspirerande och leder också till högre motivation. Se till att ha balans mellan Instruktion, övning och feedback. 25% Instruktion, 50% övning, 25% feedback och reflektion. Så klart skall feedback vara integrerad i övningarna – den enligt mig vanligaste och största bristen.

3. Stigning i utmaning. Se till att börja enkelt och bygga på så att övningarna och uppgifterna blir mer komplexa, med fart! Går det för fort fram, var lyhörd – backa tillbaka igen. Kanske en grupp vill och kan genomföra de svårare momenten, låt dem göra det. Det upplägget stimulerar utveckling och motivation hos alla barn. Hjälp föräldrarna att förstå det med.

4. Förstärk attityden hos barnet. Som förälder, tränare och lärare – bidra till barnets förståelse för nyttan och glädjen i lärandet. Lärandet i sig är en enorm motivationskraft så när barnen får syn på sitt eget lärande kommer de egna förväntningarna och engagemanget i lärsammanhanget att stiga. Ge stöd och se förstärk goda känslor – förväntan, glädje, intresse och stolthet.

5. Se till att skapa utrymme för övning, tävling och lek – och ge löpande direkt feedback under den formen. Leken, övningen och tävlandet skapar lustkänslor som förväntan, glädje, intresse och stolthet. Barnet blir modigt och utmanar sig själv. Se till att barnen INTE väntar eller köar utan är ständigt aktiva. Se också till att bidra till att barnen har roligt – de är där av just den anledningen.

6. Ge beröm. När barnen lyckas med sina prestationer och resultat – fira och bekräfta, gör dem stolta. Bestraffa absolut inte barnen eller  utryck missnöje när de inte lyckas. Det hämmar dem – det är bara att prova och öva igen. Belys varje litet framsteg.

7. Var engagerad som förälder och vuxenstöd. Det är absolut inte samma sak som att vara tränare. Det är inte heller samma sak som att curla barnen.  Var uppmuntrande och glad. Supporta och var med ibland på träningar och matcher. Var inte krävande men supporta barnet så att de har utrustning, är på rätt plats, mätta, utvilade med rätt kläder och med dricka. Då känner sig också barnet betydelsefullt. Skapa inte olika rutiner med belöning vid seger och andra rutiner vid förlust – det kan upplevas som bestraffning! Gör hela sammanhanget roligt istället.

8. Se till att ha trygga hemmaförhållanden. Mat, sömn och goda relationer i hemmet. det betyder inte att olikheter och konflikter inte är tillåtet – tvärtom – men se till att de hanteras på ett effektivt sätt. Stå för goda värderingar.

9. Utmana och ifrågasätt mål, beteenden och värderingar. Utmana och sätt upp mål – utmana höjden i befintliga mål. Allt är tillåtet att ifrågasätta med synsätten att skapa förståelse och att allt kan bli bättre. Höga mål skapar intresse och förväntningar men det är också viktigt med stöd. Låt inte bristande självkänsla eller självförtroende komma ivägen för det. Att ifrågasätta för att förminska eller förskjuta är däremot inte ok.

10. Se till att lärandemiljön är spännande rolig, inspirerande och utmanande. Till att börja med – se till att använda faciliteterna när du har tillgång till dem. Är du i en bollhall så använd tiden maximalt till att just använda bollhallen. Springa utan klubba eller boll kan man göra under andra former. Tex så finns massor av forskning som visar på effekten och nyttan av lärande i utomhusmiljö – effekten är mycket högre än traditionell salsmiljö. Idrotten innebär ofta aktiviteter i utomhusmiljö – men prova att utveckla och byta den vanliga miljön.

Lycka till med din effektiva träning och support av barns utveckling inom idrott!

Att maximera lärande för barn inom idrott

lekande_barn

Trots all forskning och kunskap som finns kring barns och ungdomars utveckling och lärande så är det alldeles för få ungdomar och barn som verkligen får uppleva ett riktigt kraftfullt sammanhang för lärande och utveckling. Vi som vuxna och föräldrar bör ha högre förväntningar och själva bidra på ett effektivt sätt till att det sker, så att fler barn lyckas och mår bra oftare. Det är enligt mig en grundpelare i ett demokratiskt och väl fungerande hållbart samhälle.

I detta inlägg blandar jag mina egna synsätt, erfarenheter och uppfattningar med inspiration från modern forskning av bla J. Reeve visar på. Metoder som kan tyckas självklara men som sällan tillämpas fullt ut.

Ett tydligt exemmpel är den enorma skillnaden i hur de professionella ishockeyskolorna hanterar och utvecklar barnen jämfört med de mer enkla och till synes lekfulla skolorna där syftet till stor del handlar om att ha roligt. Eller jämfört med hur träning och utveckling hanteras i klubblaget. Jag menar att lärande i sig är roligt!

I grunden är det inte resurserna som är skillnaden utan 1) kompetens 2) Förhållningssätt och attityd hos lärare och tränare.

Jämför följande två scenarion i lagidrott för barn och ungdomar

1. Den vanliga och enkla träningen
20-25 killar och tjejjer med två tränare. Innan träningen delar tränaren lite enkel information om dagens träning för att sedan gå ut på plan och genomföra övningar. Tränaren inleder övningen med att under någon minut visa övningen för barnen utan att berätta om syftet med övningen. Vanligtvis används inte hela planen och spelargruppen som genomför övningen är 10 personer så det blir en hel del köbildning och stillastående. Barnen får öva på med lite uppmutrande ord som bra och fint lite då och då. Efter en stund avbryter ledaren övningen för att lite kort ge något tips, men det får inte ta för lång tid – barnen skall ju träna. Övningen pågår 15 minuter sen blir det vattenpaus innan nästa övning påbörjas – så pågår det tills det är 10 minuter kvar och det blir tvåmål. Då får barnen spela på tills träningspasset är slut. Alla är glada och nöjda.

2. Den effektiva träningen
20-25 killar och tjejjer med två tränare. Ledarna samlar barnen innan träningen för att berätta om dagens träning och betonar också syftet med de olika momenten, varför de är viktiga. Men han nöjer sig inte där – han utstrålar hur kul det skall bli att träna och få lära sig! Spelarna delas in i grupper om 5-6 spelare per grupp med en ledare i varje grupp, ledaren tar hjälp av andra föräldrar på plats. Ledaren inleder med att visa övningen noggrant med tydliga intruktioner och ber barnen göra samma moment – inledningsvis långsamt så att de lär sig hantera övningen. Övningen är upplagd så att det inte är köer eller väntande, farten på övningen ökar samtidigt som barnen var och en får direkt feedback. 9 av 10 är bekräftande och specifik feedback – bra där, precis så, du gör det där mycket bra. 1 av 10 är enklare korrigeringar och tips – gör så här så blir det enklare, gör på det här sättet istället, vi tränar på det här så gör så här. Feedbacken är då process och prestationsorienterad – fokus på vad och hur i stället för resultat. I praktiken springer ledaren runt och ger feedback till alla barn hela tiden – inte en tyst sekund!

Efter 10 minuter bryter  tränaren övningen – ber alla barn att fundera en stund på hur det har gått, hur det kändes och vad de lärt sig. Tränaren frågar också vad som kunde göras bättre. Barnen får svara och alla är delaktiga. Nu på igen med övningen i fem minuter för att sedan bryta för vattenpaus. På med ny övning som nu bygger på den förra men betydligt svårare. Tränaren med fortsatt fokus på process och prestation – inte resultatet. När det är 20 minuter kvar igång med tvåmålsspel – något som barnen älskar, att tävla, mäta sig och prova sina nya färdigheter. Under matchen får barnen igen massor av feedback på sina verktyg – men ledaren är inte särskilt styrande vad gäller taktik eller positioner. I stället läggs fokus på att alla skall vara delaktiga och kämpa samt fedback på vad och hur.

När träningen är över frågar tränaren gruppen vad som var var roligt, givande och bra idag. Barnen svarar och alla svar är rätt! Tränaren frågar också om vad som saknades eller vad som kunde vara bättre – och alla svar är rätt igen! Tränaren meddelar uppmuntrande att ja det där får vi titta mer på och ta med oss till nästa träning! Barnen går hem glada, intresserade och stolta över dagens träning.

Vad tänker du och ser du när du läser de två scenariorna. Känner du igen dig?  Vad uppskattar du mest? Hur är det i dina barns träningsmiljöer? Och hur skulle det vara om det var lika under match?

Inget av exemplen belyser en tränare som ställer höga krav på barnen, som gapar på barnen, skapar obehag eller har ett ohälsosamt resultatfokus. Ett scenario som är direkt destruktivt men inte helt ovanligt – priset är högt med konsekvensen att barnen tröttnar och i värsta fall får skadad självkänsla och lågt självförtroende.

I dessa båda exempel är tränaren vänlig och engagerad, sammanhanget är tryggt  – men det som skiljer är fårmågan att vara just tränare.

Båda exemplen skulle lika gärna vara tagna ur en skolmiljö. Den stora skillnaden är att ett tredje scenario med den aggressiva och resultatinriktade läraren är betydligt mer ovanlig i det sammanhanget.

När vi tittar på de två scenarierna så har det senare scenariot säkert 10 ggr mer mängd och kvalitet av instruktion, feedback och övning. Varje barn blir sett och växer. Barnen är gladare och mer intresserade. De lämnar träningen med högt självfötroende och god självkänsla. Det viktiga att belsa är kraften i feedback – men görs den på fel sätt så är den lika destruktiv som den kan vara skapande.

Forskning visar som sagt på tydliga effekter av olika faktorer inom barns lärande, där de absolut starkaste faktorerna är Feedback och instruktion, kvalitet i instruktion och kvantitet i instruktion – effekten av dessa överstiger allt annat med hästlängder. Därefter kommer acceleration, dvs tempot i hur utmaningen i lärandet stiger samt barnets inställning till träning och lärande. Här ligger mycket ansvar på tränaren att uppmuntra och utmana barnet på ett lekfullt sätt så att träningen blir rolig och aktiv. Att barnet själv märker av sitt växandet.

Lärcykeln
Maximera dessa faktorer för att uppnå högsta nivå av lärande.

Larandecykeln

Tro det eller ej men sedan kommer hemmiljö – hur tryggt, kreativt och bra har barnet det hemma.

Lärmiljö och engagemang från närstående påverkar också och är viktiga men har betydligt lägre effekt i deltagarens lärande och utveckling  än de andra nämda punkterna ovan. Tillsammans så skapar alla punkterna en väldigt effektiv och positiv lärupplevelse och lärmiljö för barnen – där deras relationer, förmågor, självkänsla, självförtroende och slutligen resultat blir väldigt goda.

Om du är tränare för barn – hur kan du utveckla träningarna så att du bidrar till barnens utveckling, glädje och intresse, självförtroende och sjävkänsla. Det här gäller också lärare och skolmiljö, eller alla sammanhang där barn växer och lär sig.

En utmaning i många sammanhang är tillgången på resuser. I det första exemplet spelar det ingen större roll om det är 1 eller 4 tränare – den stil tränaren har bidrar inte i någon större utsträckning till barnens utveckling. Större blir effekten med fyra tränare i det andra exemplet.

Om du är förälder, hur gör du för att bidra till och säkerställa att dina barn är i en utvecklande lärmiljö – oavsett skola eller idrott.

Jag vill avsluta detta inlägg med ett stort tack till alla fantastiska lärare, förskolelärare, tränare och föräldrar som bidragit till mina barns utveckling och lärande!

 

lekande_barn

10 tips till att leda genom att leva

Leda genom att leva

  1. Följ dina värderingar. Följ dina egna principer som bygger på dina egna värderingar, när du gör det kommer du i att vara i BAS. Då skapar du som mest. När du inte följer dina värderingar kommer du tappa tillit till dig själv och andra – då går du in i BIS. Att följa värderingar kräver mod – att helt enkelt att gå emot egna farhågor och rädslor.
  2. Ge stöd. Var supportande. Då kommer du närmare andra. Känslan av oro och rädslor hos människor i din omgivningen minskar och BIS trycket sjunker. Samtidigt är supporten i sig en aktivitet som leder till positiva känslor hos dig själv.
  3. Uppmuntra dig själv och andra. Visa aktivt att du tror på att du själv och andra kommer att lyckas. Det kan vara skillnaden mellan initiativ tas och fullföljs. Skapar trygghet. Människors självförtroende och förväntningar höjs – leder till bättre prestationer och resultat.
  4. Se till att ha kul i det du gör. Välj att vara påhittig, utforskande, lekfull och humoristisk. Det smittar. Andra kommer att vilja skapa tillsammans med dig och du släpper loss kreativiteten och handlingskraft på en högre nivå.
  5. Fastna inte i konventioner, bilder av vad du tror är andras förväntningar eller hur det måste vara. Då är du i BIS. Var medveten om dem men låt dem inte styra hela din vardag. Styr förväntningar i större utsträckning själv utifrån tro och förhoppning. Välj att vara optimistisk. Det smittar.
  6. Stolthet. Se till att vara stolt och hitta stolthet i vardagen. Över det som du, och inte minst, andra uppnår. Det är tillåtet, att inte tillåta sig det är att vara i BIS. Vad tittar du efter och uppmärksammar hos andra. Fira framgångar, delmål och segrar. Du kan varje fredag uppmärksamma och tacka medarbetare och arbetskamrater för goda insatser – bara du letar efter dem så kommer exemplen att träda fram. Då blir både du och medarbetaren stolt. Det ger energi.
  7. Håll upp intresset. Se till att få utrymme att verkligen göra det som verkligen intresserar dig. Det är inom det området du har din största potential. Om du är nyfiken och vrider och vänder på frågeställningar så blir det mesta intressant.
  8. Nyfikenhet. När vi är i BAS är vi nyfikna. Vi kan alltså välja att vara nyfikna och då aktiverar vi BAS. I BIS känner vi ingen nyfikenhet alls utan har fullt upp med att förklara och försvara, att vara duktiga och ha rätt, eller andra fel. Förhålla oss till omvärlden. När vi är nyfikna så händer inte det i samma utsträckning – det är för tråkigt och ointressant.
  9. Förväntningar. Istället för att bli styrd av skeenden och omvärld, påverka och styr dig själv genom att sätta upp egna positiva förväntningar – på sammanhang, dig själv och andra. Vad du vill uppnå och hur du vill ha det. I stället för att vara orolig eller cynisk (med all rätt!) – var förväntansfull, hoppfull och ha tro. Aktiva val som leder till varande i BAS och därmed bättre resultat. Om dina förväntningar inte infiras, bli inte nedslagen – se det som tillfälliga motgångar.
  10. Acceptera sanningar som de är. Visst kan det vara nedsående och enkelt att fastna i brustna förhoppningar och förväntningar. Det kan skapa frustration, irritationer och besvikelse. BIS systemet dominerar. När du accepterar verkligheten som den är vilket också innebär att du inte heller ser dig själv som ett offer, så tonar du ned BIS. Istället kan du fokusera på att frigöra energi genom skapande. Du blir resilent och uthållig.

RSS Cognitive Daily

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS SVD Balans

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS DN Livsstil

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
%d bloggare gillar detta: