Hem » Självkänsla

Category Archives: Självkänsla

Tack Pappa

20130623_165110

Mamma, pappa och Amanda, 2013

Senaste veckan har varit ledsam och sorgefylld. Min far har gått bort, alldeles för hastigt efter en tid med cancer i bukspottskörteln. Vi hade alla hoppats att medicinering skulle hjälpa och att han skulle vara med oss en tag till, kanske tom några år. Men tyvärr så blev påfrestningen av sjukdomen för hög.

Pappa var stolt in i det sista. Hoppfull utan att klaga. Inte för att det är fel att beklaga sig, men med hans bakgrund och livsinställning så låg inte beklagan för honom. Visst kunde han då och då utrycka missnöje och låta sitt karelska blod svalla med ilska och surhet. Men oftast skakade han av sig det och gick vidare, det du inte kan förändra är det ingen ide att jämra sig åt. Acceptera situationen och lev med det var snarare ett motto.

Pappa har under de senare åren hittat frid och inlett en ny fas i relation till barnbarnen. Han pratade med dem om livet och ekonomisk trygghet. Nu lämnar han en tomrum efter sig för oss barn, barnbarn och inte minst min mor.

Han beklagade sig alltså inte över sin sjukdom, han var däremot medveten om att om de upptäckt sjukdomen tidigare så hade hans prognos sett annorlunda ut. Kanske var det hans inställning som gjorde att läkaren där innan sommaren hävdade att han var en stark och ståtlig man i sina bästa år. Om han bara tar Alvedon och vilar så går det över. Annars så får han komma tillbaka senare.

Senare blev för sent.

Pappa var en storkonsument av kaffe, och när han under sensommaren blev tröttare samtidigt som han tappade aptiten på kaffe insåg vi att det verkligen inte stod rätt till. Han började också att svälla. Tester och röntgen genomfördes och i oktober kom beskedet att han hade cancer i bukspottskörteln som trycker på kroppspulsådern.

Pappa tillämpade sin version av mindfulness. Under 26 år gick han fram och tillbaka till jobbet på Atlas Copco från huset i Nackanäs. Det bästa han visste var det monotona lunkade när han klippte gräset och grävde i trädgården. Varje morgon havregrynsgröt. Semesterveckorna på sommaren i södra dalarna. Vanor och rutiner. Ett måttligt och pragmatiskt liv utan överflöd.

Han hade började arbeta för Atlas Copco 1969. Ett stort och anrikt företag som stod för det som var viktigast i livet. Stabilitet och trygghet. Som krigsbarn lämnade pappa 3-år gammal tillsammans med farmor och farfar Finland och Helsingfors för stabiliteten i Sverige. Utbildad till civilingenjör inom geologi så ritade han gruvor i Kiruna innan han började rita borriggar för Atlas Copco.

Pappas sökande efter stabilitet och trygghet har format en plattform för mig själv. Vi fungerar på många sätt olika och det var först i vuxen ålder som jag förstod att min stabila, rättvisa och trygghetsökande far faktiskt skapat en plattform där jag kunde verka betydligt mer i risktagande, utforskande och förnyelse. Gemensamt för oss båda är ändå vår nyfikenhet och lekfullhet. Min far kunde vara barnsligt lekfull. Inte sådär påhittig och socialt, utan snarare barnsligt lekfull, humoristisk och nyfiken. Pappa är realist, jag är optimist. Humorister är vi båda. Humor och stabilitet var det generöst om hemma.

I övrigt så var han inte så generös. Uppväxt och uppfostran handlade om att lära sig att ta hand om sig själv och att klara sig. Det skall vara tufft. Människor behöver kunna klara sig själva. Så var det. Det har varit utmanande då min inställning är att livet är gränslöst, oändligt och resurser är inte begränsade – vi kan alla vara omåttligt generösa. Då utvecklas vi ännu mer. Det handlar inte om att överleva utan att leva. Båda skapar möjligheter och har sina utmaningar.

Men det fanns undantag. När jag var 10 år 1980 kom pappa hem med en dator – en ZX81. En dator med 1K ramminne som gjorde mig galen då det bara gick att skriva program med 1024 tecken i det ganska yxiga språket basic. Det gällde att jobba hårt med att optimera kod. Pappa var inte själv intresserad av datorer men förstod att detta var spännande och nytt.

När det var dags för studieval så var min far tydlig, bli ingenjör, arbeta för ett tryggt företag. Jag hävdade som 15-åring att självförverkligande och förnyelse är viktigare, i framtiden finns inga trygga jobb och du som individ behöver utveckla dig själv och arbeta med det du brinner för. Krångligt och orealistiskt tyckte min far och tog fram ledarutvecklingsmaterial som han själv använt. Jag gjorde profiler och ett förslag på yrke för mig var att bli klockmakare eller art director.

Det slutade med att jag studerade till dataingenjör samtidigt som jag studerade reklam på RMI-Berghs. Min far har aldrig riktigt fattat vad jag arbetat med, men han har utryckt stolthet när han hört om framgångar inom idrotten som ledare och coach, genomförande av spännande och viktiga utvecklings- och införandeprojekt inom IT.

Det viktigaste var dock alltid att jag, men framför allt barnen, mår bra och har det bra. Att familjen har det bra.

Under de sista veckorna slöt sig cirkeln. Min far visade sig för första gången sårbar. Att han inte behövde vara den trygga och stabila personen. Mer än i att han vägrade släppa hoppet och tron på att det skulle bli bättre. Han utryckte samtidigt att vad som än händer så kommer det att bli bra. Han har gjort det han kunnat för sin familj och de nära. De klarar sig själva och lever stabila liv.

I tisdag såg jag min far för sista gången. Jag trodde och önskade att vi skulle ses i igen. Samtidigt så var han tydlig med sitt budskap då han la handen på min kind, kramade mig och uttalade orden ”min lilla gosse”. Då kände jag mig som ett barn och vuxen förälder samtidigt. Det var väldigt klart. Därefter log han och sa ta hand om barnen. Mina tårar rann utmed kinderna. Vi ses snart igen viskade jag.

Nu är saknaden stor. Tack för allt.

 

 

 

10 punkter till effektivt lärande hos barn inom idrott

Unga_spelare

1. Feedback, feedback, feedback. Ge massor av feedback till barnet utifrån process och prestation, vad och hur. Feedback skall ges direkt i under övningen för högsta effekt.  Se resultat mer som en konsekvens av dessa och belys de mer som avstämningspunkter än måsten och krav. Feedback är mycket kraftfullt, bra och rätt feedback är mycket förstärkande för personens självförtroende och självkänsla, det bidrar till motivation. Misskommunicerad feedback är i stället destruktiv. Se till att förhållandet mellan uppmuntrande, bekräftande feedback och utvecklande feedback bör är 9:1

2. Intruktioner. Tydliga, roliga och korrekta. Gärna detaljerat men kärnfullt. Ofta. Igen med fokus på process och prestation snarare än resultat. Kom ihåg att berätta om syftet och eventuella mål med övningen. Då är de inspirerande och leder också till högre motivation. Se till att ha balans mellan Instruktion, övning och feedback. 25% Instruktion, 50% övning, 25% feedback och reflektion. Så klart skall feedback vara integrerad i övningarna – den enligt mig vanligaste och största bristen.

3. Stigning i utmaning. Se till att börja enkelt och bygga på så att övningarna och uppgifterna blir mer komplexa, med fart! Går det för fort fram, var lyhörd – backa tillbaka igen. Kanske en grupp vill och kan genomföra de svårare momenten, låt dem göra det. Det upplägget stimulerar utveckling och motivation hos alla barn. Hjälp föräldrarna att förstå det med.

4. Förstärk attityden hos barnet. Som förälder, tränare och lärare – bidra till barnets förståelse för nyttan och glädjen i lärandet. Lärandet i sig är en enorm motivationskraft så när barnen får syn på sitt eget lärande kommer de egna förväntningarna och engagemanget i lärsammanhanget att stiga. Ge stöd och se förstärk goda känslor – förväntan, glädje, intresse och stolthet.

5. Se till att skapa utrymme för övning, tävling och lek – och ge löpande direkt feedback under den formen. Leken, övningen och tävlandet skapar lustkänslor som förväntan, glädje, intresse och stolthet. Barnet blir modigt och utmanar sig själv. Se till att barnen INTE väntar eller köar utan är ständigt aktiva. Se också till att bidra till att barnen har roligt – de är där av just den anledningen.

6. Ge beröm. När barnen lyckas med sina prestationer och resultat – fira och bekräfta, gör dem stolta. Bestraffa absolut inte barnen eller  utryck missnöje när de inte lyckas. Det hämmar dem – det är bara att prova och öva igen. Belys varje litet framsteg.

7. Var engagerad som förälder och vuxenstöd. Det är absolut inte samma sak som att vara tränare. Det är inte heller samma sak som att curla barnen.  Var uppmuntrande och glad. Supporta och var med ibland på träningar och matcher. Var inte krävande men supporta barnet så att de har utrustning, är på rätt plats, mätta, utvilade med rätt kläder och med dricka. Då känner sig också barnet betydelsefullt. Skapa inte olika rutiner med belöning vid seger och andra rutiner vid förlust – det kan upplevas som bestraffning! Gör hela sammanhanget roligt istället.

8. Se till att ha trygga hemmaförhållanden. Mat, sömn och goda relationer i hemmet. det betyder inte att olikheter och konflikter inte är tillåtet – tvärtom – men se till att de hanteras på ett effektivt sätt. Stå för goda värderingar.

9. Utmana och ifrågasätt mål, beteenden och värderingar. Utmana och sätt upp mål – utmana höjden i befintliga mål. Allt är tillåtet att ifrågasätta med synsätten att skapa förståelse och att allt kan bli bättre. Höga mål skapar intresse och förväntningar men det är också viktigt med stöd. Låt inte bristande självkänsla eller självförtroende komma ivägen för det. Att ifrågasätta för att förminska eller förskjuta är däremot inte ok.

10. Se till att lärandemiljön är spännande rolig, inspirerande och utmanande. Till att börja med – se till att använda faciliteterna när du har tillgång till dem. Är du i en bollhall så använd tiden maximalt till att just använda bollhallen. Springa utan klubba eller boll kan man göra under andra former. Tex så finns massor av forskning som visar på effekten och nyttan av lärande i utomhusmiljö – effekten är mycket högre än traditionell salsmiljö. Idrotten innebär ofta aktiviteter i utomhusmiljö – men prova att utveckla och byta den vanliga miljön.

Lycka till med din effektiva träning och support av barns utveckling inom idrott!

Att maximera lärande för barn inom idrott

lekande_barn

Trots all forskning och kunskap som finns kring barns och ungdomars utveckling och lärande så är det alldeles för få ungdomar och barn som verkligen får uppleva ett riktigt kraftfullt sammanhang för lärande och utveckling. Vi som vuxna och föräldrar bör ha högre förväntningar och själva bidra på ett effektivt sätt till att det sker, så att fler barn lyckas och mår bra oftare. Det är enligt mig en grundpelare i ett demokratiskt och väl fungerande hållbart samhälle.

I detta inlägg blandar jag mina egna synsätt, erfarenheter och uppfattningar med inspiration från modern forskning av bla J. Reeve visar på. Metoder som kan tyckas självklara men som sällan tillämpas fullt ut.

Ett tydligt exemmpel är den enorma skillnaden i hur de professionella ishockeyskolorna hanterar och utvecklar barnen jämfört med de mer enkla och till synes lekfulla skolorna där syftet till stor del handlar om att ha roligt. Eller jämfört med hur träning och utveckling hanteras i klubblaget. Jag menar att lärande i sig är roligt!

I grunden är det inte resurserna som är skillnaden utan 1) kompetens 2) Förhållningssätt och attityd hos lärare och tränare.

Jämför följande två scenarion i lagidrott för barn och ungdomar

1. Den vanliga och enkla träningen
20-25 killar och tjejjer med två tränare. Innan träningen delar tränaren lite enkel information om dagens träning för att sedan gå ut på plan och genomföra övningar. Tränaren inleder övningen med att under någon minut visa övningen för barnen utan att berätta om syftet med övningen. Vanligtvis används inte hela planen och spelargruppen som genomför övningen är 10 personer så det blir en hel del köbildning och stillastående. Barnen får öva på med lite uppmutrande ord som bra och fint lite då och då. Efter en stund avbryter ledaren övningen för att lite kort ge något tips, men det får inte ta för lång tid – barnen skall ju träna. Övningen pågår 15 minuter sen blir det vattenpaus innan nästa övning påbörjas – så pågår det tills det är 10 minuter kvar och det blir tvåmål. Då får barnen spela på tills träningspasset är slut. Alla är glada och nöjda.

2. Den effektiva träningen
20-25 killar och tjejjer med två tränare. Ledarna samlar barnen innan träningen för att berätta om dagens träning och betonar också syftet med de olika momenten, varför de är viktiga. Men han nöjer sig inte där – han utstrålar hur kul det skall bli att träna och få lära sig! Spelarna delas in i grupper om 5-6 spelare per grupp med en ledare i varje grupp, ledaren tar hjälp av andra föräldrar på plats. Ledaren inleder med att visa övningen noggrant med tydliga intruktioner och ber barnen göra samma moment – inledningsvis långsamt så att de lär sig hantera övningen. Övningen är upplagd så att det inte är köer eller väntande, farten på övningen ökar samtidigt som barnen var och en får direkt feedback. 9 av 10 är bekräftande och specifik feedback – bra där, precis så, du gör det där mycket bra. 1 av 10 är enklare korrigeringar och tips – gör så här så blir det enklare, gör på det här sättet istället, vi tränar på det här så gör så här. Feedbacken är då process och prestationsorienterad – fokus på vad och hur i stället för resultat. I praktiken springer ledaren runt och ger feedback till alla barn hela tiden – inte en tyst sekund!

Efter 10 minuter bryter  tränaren övningen – ber alla barn att fundera en stund på hur det har gått, hur det kändes och vad de lärt sig. Tränaren frågar också vad som kunde göras bättre. Barnen får svara och alla är delaktiga. Nu på igen med övningen i fem minuter för att sedan bryta för vattenpaus. På med ny övning som nu bygger på den förra men betydligt svårare. Tränaren med fortsatt fokus på process och prestation – inte resultatet. När det är 20 minuter kvar igång med tvåmålsspel – något som barnen älskar, att tävla, mäta sig och prova sina nya färdigheter. Under matchen får barnen igen massor av feedback på sina verktyg – men ledaren är inte särskilt styrande vad gäller taktik eller positioner. I stället läggs fokus på att alla skall vara delaktiga och kämpa samt fedback på vad och hur.

När träningen är över frågar tränaren gruppen vad som var var roligt, givande och bra idag. Barnen svarar och alla svar är rätt! Tränaren frågar också om vad som saknades eller vad som kunde vara bättre – och alla svar är rätt igen! Tränaren meddelar uppmuntrande att ja det där får vi titta mer på och ta med oss till nästa träning! Barnen går hem glada, intresserade och stolta över dagens träning.

Vad tänker du och ser du när du läser de två scenariorna. Känner du igen dig?  Vad uppskattar du mest? Hur är det i dina barns träningsmiljöer? Och hur skulle det vara om det var lika under match?

Inget av exemplen belyser en tränare som ställer höga krav på barnen, som gapar på barnen, skapar obehag eller har ett ohälsosamt resultatfokus. Ett scenario som är direkt destruktivt men inte helt ovanligt – priset är högt med konsekvensen att barnen tröttnar och i värsta fall får skadad självkänsla och lågt självförtroende.

I dessa båda exempel är tränaren vänlig och engagerad, sammanhanget är tryggt  – men det som skiljer är fårmågan att vara just tränare.

Båda exemplen skulle lika gärna vara tagna ur en skolmiljö. Den stora skillnaden är att ett tredje scenario med den aggressiva och resultatinriktade läraren är betydligt mer ovanlig i det sammanhanget.

När vi tittar på de två scenarierna så har det senare scenariot säkert 10 ggr mer mängd och kvalitet av instruktion, feedback och övning. Varje barn blir sett och växer. Barnen är gladare och mer intresserade. De lämnar träningen med högt självfötroende och god självkänsla. Det viktiga att belsa är kraften i feedback – men görs den på fel sätt så är den lika destruktiv som den kan vara skapande.

Forskning visar som sagt på tydliga effekter av olika faktorer inom barns lärande, där de absolut starkaste faktorerna är Feedback och instruktion, kvalitet i instruktion och kvantitet i instruktion – effekten av dessa överstiger allt annat med hästlängder. Därefter kommer acceleration, dvs tempot i hur utmaningen i lärandet stiger samt barnets inställning till träning och lärande. Här ligger mycket ansvar på tränaren att uppmuntra och utmana barnet på ett lekfullt sätt så att träningen blir rolig och aktiv. Att barnet själv märker av sitt växandet.

Lärcykeln
Maximera dessa faktorer för att uppnå högsta nivå av lärande.

Larandecykeln

Tro det eller ej men sedan kommer hemmiljö – hur tryggt, kreativt och bra har barnet det hemma.

Lärmiljö och engagemang från närstående påverkar också och är viktiga men har betydligt lägre effekt i deltagarens lärande och utveckling  än de andra nämda punkterna ovan. Tillsammans så skapar alla punkterna en väldigt effektiv och positiv lärupplevelse och lärmiljö för barnen – där deras relationer, förmågor, självkänsla, självförtroende och slutligen resultat blir väldigt goda.

Om du är tränare för barn – hur kan du utveckla träningarna så att du bidrar till barnens utveckling, glädje och intresse, självförtroende och sjävkänsla. Det här gäller också lärare och skolmiljö, eller alla sammanhang där barn växer och lär sig.

En utmaning i många sammanhang är tillgången på resuser. I det första exemplet spelar det ingen större roll om det är 1 eller 4 tränare – den stil tränaren har bidrar inte i någon större utsträckning till barnens utveckling. Större blir effekten med fyra tränare i det andra exemplet.

Om du är förälder, hur gör du för att bidra till och säkerställa att dina barn är i en utvecklande lärmiljö – oavsett skola eller idrott.

Jag vill avsluta detta inlägg med ett stort tack till alla fantastiska lärare, förskolelärare, tränare och föräldrar som bidragit till mina barns utveckling och lärande!

 

lekande_barn

10 tips till att leda genom att leva

Leda genom att leva

  1. Följ dina värderingar. Följ dina egna principer som bygger på dina egna värderingar, när du gör det kommer du i att vara i BAS. Då skapar du som mest. När du inte följer dina värderingar kommer du tappa tillit till dig själv och andra – då går du in i BIS. Att följa värderingar kräver mod – att helt enkelt att gå emot egna farhågor och rädslor.
  2. Ge stöd. Var supportande. Då kommer du närmare andra. Känslan av oro och rädslor hos människor i din omgivningen minskar och BIS trycket sjunker. Samtidigt är supporten i sig en aktivitet som leder till positiva känslor hos dig själv.
  3. Uppmuntra dig själv och andra. Visa aktivt att du tror på att du själv och andra kommer att lyckas. Det kan vara skillnaden mellan initiativ tas och fullföljs. Skapar trygghet. Människors självförtroende och förväntningar höjs – leder till bättre prestationer och resultat.
  4. Se till att ha kul i det du gör. Välj att vara påhittig, utforskande, lekfull och humoristisk. Det smittar. Andra kommer att vilja skapa tillsammans med dig och du släpper loss kreativiteten och handlingskraft på en högre nivå.
  5. Fastna inte i konventioner, bilder av vad du tror är andras förväntningar eller hur det måste vara. Då är du i BIS. Var medveten om dem men låt dem inte styra hela din vardag. Styr förväntningar i större utsträckning själv utifrån tro och förhoppning. Välj att vara optimistisk. Det smittar.
  6. Stolthet. Se till att vara stolt och hitta stolthet i vardagen. Över det som du, och inte minst, andra uppnår. Det är tillåtet, att inte tillåta sig det är att vara i BIS. Vad tittar du efter och uppmärksammar hos andra. Fira framgångar, delmål och segrar. Du kan varje fredag uppmärksamma och tacka medarbetare och arbetskamrater för goda insatser – bara du letar efter dem så kommer exemplen att träda fram. Då blir både du och medarbetaren stolt. Det ger energi.
  7. Håll upp intresset. Se till att få utrymme att verkligen göra det som verkligen intresserar dig. Det är inom det området du har din största potential. Om du är nyfiken och vrider och vänder på frågeställningar så blir det mesta intressant.
  8. Nyfikenhet. När vi är i BAS är vi nyfikna. Vi kan alltså välja att vara nyfikna och då aktiverar vi BAS. I BIS känner vi ingen nyfikenhet alls utan har fullt upp med att förklara och försvara, att vara duktiga och ha rätt, eller andra fel. Förhålla oss till omvärlden. När vi är nyfikna så händer inte det i samma utsträckning – det är för tråkigt och ointressant.
  9. Förväntningar. Istället för att bli styrd av skeenden och omvärld, påverka och styr dig själv genom att sätta upp egna positiva förväntningar – på sammanhang, dig själv och andra. Vad du vill uppnå och hur du vill ha det. I stället för att vara orolig eller cynisk (med all rätt!) – var förväntansfull, hoppfull och ha tro. Aktiva val som leder till varande i BAS och därmed bättre resultat. Om dina förväntningar inte infiras, bli inte nedslagen – se det som tillfälliga motgångar.
  10. Acceptera sanningar som de är. Visst kan det vara nedsående och enkelt att fastna i brustna förhoppningar och förväntningar. Det kan skapa frustration, irritationer och besvikelse. BIS systemet dominerar. När du accepterar verkligheten som den är vilket också innebär att du inte heller ser dig själv som ett offer, så tonar du ned BIS. Istället kan du fokusera på att frigöra energi genom skapande. Du blir resilent och uthållig.

Upplopp – brist på självkänsla och missriktad kreativitet

 

Stockholm_brinner

Nu har de nattliga upploppen snart pågått i en vecka. Och det sprider sig från förort till förort och stad till stad.

Att det händer är en självklarhet och enkelt att beskriva. Det handlar om självkänsla. Eller snarare den yttersta konsekvensen i avsaknad av självkänsla.

Det händer när jag som människa inte bjuds in i skapande sammanhang. Det händer också  när jag som människa inte ser möjligheten att bidra i ett sammanhang. Jag blir betydelselös. Jag känner mig ignorerad, förödmjukad och ytterst avvisad i en värld som är obegriplig, ohanterlig och meningslös.

Istället kan jag skapa mitt eget sammanhang. När utsattheten och desperationen är som störst blir också effekterna av skapande som störst.

Det som sker är ett skådespel stora mått. Det smäller och brinner. Sirener ljuder. Uniformerade män och kvinnor agerar. Det blir sändningar på TV, det skrivs i media och på bloggar. Diskuteras under luncher och på möten. Det blir storsamlingar i skolan.

Människor påverkas, berörs och engageras. Jag blir betydelsefull och blivit en del av ett sammanhang. Och jag som förövare har skapat ett sammanhang tillsammans med andra i samma situation där vi gör skillnad, vi är kreativa, upplever mod och använder oss själva som resurs. Det är vad varje människa vill. En känsla av meningsfullhet och hanterbarhet infinner sig.

Men det jag inte ser – det jag inte förstår, eller som jag direkt förnekar är att det i sammanhanget är avsaknad av glädje. Det kanske uppstår någon form av förvriden stolthet – men ingen glädje. Ingen Lycke. Ingen salighet.

Det mest felaktiga i bilden är att det ur ett helhetsperspektiv inte alls är skapande. Upploppet ökar avståndet och missförstånden mellan människor och grupper i samhället. Det förstärker snedvridna fundamentalistiska uppfattningar och perspektiv som rasism. Grupper i samhället hittar bevis för sina egna sanningar antaganden. Avstånden ökar.

Närheten till uppror och rebellskap finns alltid hos oss, var och en, i någon utsträckning. Det finns i ordet ”nej”, det finns i ordet ”inte”, och det finns i ordet ”vilja”. Det finns i människans natur. När dessa når ytterliggheter så blir också konsekvenserna extrema.

Lösningen är inte att fördöma.

Jag ser upploppen som en uppdämning av människors behov att tillhöra ett skapande och meningsfullt sammanhang. Av ett liv i osynlighet och brist på betydelse. Viljan finns där men tillsynes inte möjligheterna.

Så vad behövs göras.

Först måste vi förstå att det är vi alla vuxna människor i samhället som bidrar till den situation som råder. Det ledarskap som utövas och de värderingar som styr. Ungdomarnas reaktioner, upplopp och raseri hade inte funnits där om inte klyftan redan existerat. När handlingarna blir kollektiva är det en spegel av hur samhället ser ut.

Det är en konsekvens av en skola där människan inte blir sedd som en unik individ med unika behov och resurser, utan som en del i ett statistiskt system med begränsande ramar och stereotypa krav.

Det är en konsekvens av elitsatsande ungdomsidrott där det endast finns ett utrymme för de mest ambitiösa och lovande.

Det är en konsekvens av att barn och ungdomar har olika möjligheter till utveckling och utryck baserat på föräldrars ekonomi eller status snarare än samhällets resurser och engagemang.

Det är en konsekvens av att samhället ständigt inskränker på resurser som ger barn och ungdomar sammanhang att verka och utvecklas.

Ytterst är hela situationen en konsekvens av att förutsättningarna för barn och ungdomar att skapa som helhet är begränsat.

Jag är själv ytterst ansvarig och delaktig i det som pågår.

När jag lyssnar på lösningar som presenteras från olika håll så handlar det om att hantera symptomen. Problemen skall lösas genom polisiära insatser, kontroll och dominans. Symptomen kommer att kväsas men källan finns kvar. det blir lungnare för ett tag. Vi överlever.

Men vår själ lever i exil. Vårt sinne känner ingen frid. Vi överlever men vi lever inte. Vi lever i en vissnande tillvaro. I brist på känsla för mig själv och andra.

Lösningen är i själva verket att upprätta självkänsla. Självkänsla hos individerna och i grupperna som leder upploppen. Att upprätta självkänsla i varje familj och i varje stadsdel.

Som jag ser det är vägen fram inspiration. Att skapa sammanhang med förebilder och ledare. Arenor där ungdomar känner sig delaktiva, uppmuntrade och är medskapande. Att upprätta hopp och tro. Inom skolan, inom kulturen och inom idrotten. Arenor där varje människa utvecklas och får utlopp för sina drivkrafter. Då kommer den kreativa kraften som används destruktivt att i stället tjäna samhället. Segregation minskar och människor kommer närmare varandra. Respekt upprättas. För mig själv och andra.

Jag har själv sett det otaliga gånger. När jag var tränare för Arlandas Juniorer på tidigt 90-tal eller utbildade ungdomar i spelutveckling på Powerhouse. Jag har sett det i Brynäs A-lag när vi vann SM-guld 2012. Jag har sett det hos spelarna i IFK Mariehamn och i alla de företag, föreningar och myndigheter där skapandet och utvecklingen varit som starkast.

Jag utmanar dig att bidra till självkänsla hos människor omkring dig – i hem, grannskap, företag och föreningar. Jag utmanar dig i att ta ansvar för din egen självkänsla. 

Jag bidrar gärna genom mentorskap, coaching och föreläsningar. Hör då av dig.

10 tips till att stödja självkänsla hos barn

Skilj på självförtroende och självkänsla hos människor. I vårt samhälle lägger vi mycket tid på att utveckla självförtroende vilket i många fall direkt motverkar självkänsla. Vi behöver båda. Såhär bidrar du till ökad självkänsla hos ungdomar och barn i din närhet.

  1. Umgås och lek. Ha kul med barnet utan att värdera prestation  eller resultat. Bara att vara med och visa att du gillar att vara  tillsammans med barnet är utvecklande.
  2. Fysisk kontakt. Kramar, omsorg och vård bekräftar att barnet är älskvärt.
  3. Visa tillit. Tillit att barnet hanterar utmaningar och har  egen förmåga. Låt barnen tex välja kläder och klä på sig själva när de  är riktigt små. Låt dem hitta egna lösningar när de spelar fotboll och  tro på att de klarar de svåra legobyggsatserna själva. Var nyfiken och  uppmuntrande utan att ta över och styra. Då blir det lekfullt och du  bjuds in i att vara en del av skapande processen och barnet utvecklas  massor. Att kontrollera och styra visar på att barnet inte har egen  förmåga. Forma i stället arenan och ramarna.
  4. Var tålmodig. Om barnet gör våghalsiga saker – lägg band på  dina egna farhågor och rädslor, skäll inte på barnet utan förklara för  barnet om de risker du ser att barnet utsätter sig själv för. Om det är  möjligt så låt barnet prova på utmaningar men med vuxens närvaro och  stöd.
  5. Uppmuntra och stärk positiva beteenden och en positiv självbild.
  6. Undvik bestraffningar. Det leder till ängslan och rädslor. Vi  kan se det som att beteenden korrigeras men vi tar bort så mycket mer  än vad vi önskar. Ge istället tydlig och specifik feedback på vad du ser  och vad du tycker utan att skuldbelägga barnet. Generell feedback blir  obegripligt. Var tydlig med vilka konsekvenser de oönskade beteendena  leder till hos barnet själv, andra och i omgivningen – bidra till  uppmärksamhet, närvaro och medvetenhet.
  7. Bejaka känslor. Visa empati och förståelse för barnets  känslor och acceptera dem. Varje person äger sina egna känslor. Att tex  straffa barn för att de är arga eller ledsna påverkar barnens  självkänsla starkt negativt.
  8. Bidra till en miljö där barnet känner glädje, stolthet och får utlopp för nyfikenhet. Då blir de engagerade och kreativa.
  9. Skapa utrymme för reflektion och funderingar. Ställ  utvecklande frågor och låt barnen få möjlighet att bli medvetna om sig  själva och sin omvärld. Att beskriva sina tankar, vad de ser och vad de  upplever.
  10. Var dig själv. Öppen. Då sprider du värme, trygghet och glädje. Du är en förebild för barnet.

Egentligen gäller punkterna ovan och texten som helhet för vuxna  också och något att tänka på för ledare inom idrotten och chefer i  högsta grad. Det leder till att människor växer och mår bra. Prova att  byt ut ordet barn i texten ovan mot arbetskamrat, medarbetare eller  lagkamrat.

Hur fungerar det hemma hos dig eller på din arbetsplats. Hur är  ledare och tränare i de sammanhang du eller dina barn är i? Hur gör du  och på vilket sätt bidrar du till andras utveckling av självkänsla?

Självkänslan formas

Självkänslan formas som mest i barn- och ungdomsåren, som starkast tillsammans med andra. Så klart ändras den ständigt genom livets olika faser, den utvecklas eller försvagas genom de olika erfarenheterna och sammanhangen vi upplever oftast på ett trögt och långsamt sätt. Grunden sätts dock i barn- och ungdomsåren. Vad påverkar då utvecklingen av självkänslan – bassjälvkänslan och den prestationsbaserade självkänslan.

I kärleksfulla miljöer där barn uppskattas för vilka de är, oavsett prestationer och intressen, utvecklas bassjälvkänslan starkt. Barnet blir accepterat och älskat oavsett sin förmåga. Då kommer barnet också att öka sitt gillande och sin acceptans för sig själv. Kramar, fysisk beröring, vänliga ord och närvaro är nycklar för att barnets bassjälvkänsla skall utvecklas. Uppskattning för barnets egenvalda intressen är också viktigt. Undvik att vara kritisk gentemot dem (så länge de är etiskt ok så klart!) och uppmuntra till experimenterande och uppskatta processen – dvs att barnet är aktivt och provar på. Utveckling och lärande stärker bassjälvkänslan.

Miljöer där uppskattning av barnet är beroende av prestationer leder till att barnet utvecklar en starkare prestationsbaserad självkänsla. Ett typiskt exempel på en sådan miljö är där barnet ofta får höra hur duktigt det är. Barnet blir då lyhört för bekräftelse och värderingar från sin omgivning. Att skapa resultat och lyckas, att foga sig efter sin framgång blir en förutsättning för att må bra.

Förslagsvis får barnet både kärlek och uppskattning för den hen är samtidigt som övervägande positiv och specifik feedback ges till barnet utifrån prestation och skapande. Då utvecklas både bassjälvkänsla och prestationsbaserad självkänsla. Tilliten till egen förmåga stärks.

Barn som växer upp i en kritisk miljö där barnet bedöms hårt utifrån prestationer i kombination med bristande kärlek leder det till en svagare bassjälvkänsla. Om barnet ständigt kritiseras för dåliga prestationer så kommer också bassjälvkänslan att hämmas samtidigt som den prestationsbaserade självkänslan utvecklas, ängslan inför utmanande situationer och tävlingar blir stark. Barnet kommer att undvika dessa.

Vuxna som ständigt rättar barnen – utifrån resultat och prestation och attribut som tex klädsel bidrar till en svagare självkänsla hos barnet. Barnet duger inte. Barnet lär sig att värdet förhåller sig i jämförelse av andra och andras bedömning. Att som barn få höra ”men” får samma konsekvens (Det där var bra men … , Det var ett bra försök men … , Sådär kan man också göra men … ). Det som sägs innan men blir inte viktigt – det som sägs efter blir och är alltid en rättelse.

Då kan man ju ställa sig frågan – vaddå, om man inte får visa och berätta så lär de sig aldrig?

Tre saker då:

  1. Var närvarande under genomförandet, arbetet och processen i stället för att efteråt berätta hur det kunde gjorts i stället. Under processen kan du be om att få visa, vara uppmuntrande och inspirera – det ger mycket mer lärande.
  2. Att ständigt uppmuntra och bekräfta barnet för vad de skapat leder till stolthet hos personen och höjda positiva förväntningar. Då experimenterar de ännu mer och lär sig ännu mer.
  3. Fråga gärna hur barnet gjort, så får den berätta och visa. Bejaka och se skapandet, då kan du också komma med tips under tiden.

Egentligen gäller punkterna ovan och texten som helhet för vuxna också och något att tänka på för ledare inom idrotten och chefer i högsta grad. Det leder till att människor växer och mår bra. Prova att byt ut ordet barn i texten ovan mot arbetskamrat, medarbetare eller  lagkamrat.

%d bloggare gillar detta: