Hem » Miljö

Category Archives: Miljö

Självkänslan formas

Självkänslan formas som mest i barn- och ungdomsåren, som starkast tillsammans med andra. Så klart ändras den ständigt genom livets olika faser, den utvecklas eller försvagas genom de olika erfarenheterna och sammanhangen vi upplever oftast på ett trögt och långsamt sätt. Grunden sätts dock i barn- och ungdomsåren. Vad påverkar då utvecklingen av självkänslan – bassjälvkänslan och den prestationsbaserade självkänslan.

I kärleksfulla miljöer där barn uppskattas för vilka de är, oavsett prestationer och intressen, utvecklas bassjälvkänslan starkt. Barnet blir accepterat och älskat oavsett sin förmåga. Då kommer barnet också att öka sitt gillande och sin acceptans för sig själv. Kramar, fysisk beröring, vänliga ord och närvaro är nycklar för att barnets bassjälvkänsla skall utvecklas. Uppskattning för barnets egenvalda intressen är också viktigt. Undvik att vara kritisk gentemot dem (så länge de är etiskt ok så klart!) och uppmuntra till experimenterande och uppskatta processen – dvs att barnet är aktivt och provar på. Utveckling och lärande stärker bassjälvkänslan.

Miljöer där uppskattning av barnet är beroende av prestationer leder till att barnet utvecklar en starkare prestationsbaserad självkänsla. Ett typiskt exempel på en sådan miljö är där barnet ofta får höra hur duktigt det är. Barnet blir då lyhört för bekräftelse och värderingar från sin omgivning. Att skapa resultat och lyckas, att foga sig efter sin framgång blir en förutsättning för att må bra.

Förslagsvis får barnet både kärlek och uppskattning för den hen är samtidigt som övervägande positiv och specifik feedback ges till barnet utifrån prestation och skapande. Då utvecklas både bassjälvkänsla och prestationsbaserad självkänsla. Tilliten till egen förmåga stärks.

Barn som växer upp i en kritisk miljö där barnet bedöms hårt utifrån prestationer i kombination med bristande kärlek leder det till en svagare bassjälvkänsla. Om barnet ständigt kritiseras för dåliga prestationer så kommer också bassjälvkänslan att hämmas samtidigt som den prestationsbaserade självkänslan utvecklas, ängslan inför utmanande situationer och tävlingar blir stark. Barnet kommer att undvika dessa.

Vuxna som ständigt rättar barnen – utifrån resultat och prestation och attribut som tex klädsel bidrar till en svagare självkänsla hos barnet. Barnet duger inte. Barnet lär sig att värdet förhåller sig i jämförelse av andra och andras bedömning. Att som barn få höra ”men” får samma konsekvens (Det där var bra men … , Det var ett bra försök men … , Sådär kan man också göra men … ). Det som sägs innan men blir inte viktigt – det som sägs efter blir och är alltid en rättelse.

Då kan man ju ställa sig frågan – vaddå, om man inte får visa och berätta så lär de sig aldrig?

Tre saker då:

  1. Var närvarande under genomförandet, arbetet och processen i stället för att efteråt berätta hur det kunde gjorts i stället. Under processen kan du be om att få visa, vara uppmuntrande och inspirera – det ger mycket mer lärande.
  2. Att ständigt uppmuntra och bekräfta barnet för vad de skapat leder till stolthet hos personen och höjda positiva förväntningar. Då experimenterar de ännu mer och lär sig ännu mer.
  3. Fråga gärna hur barnet gjort, så får den berätta och visa. Bejaka och se skapandet, då kan du också komma med tips under tiden.

Egentligen gäller punkterna ovan och texten som helhet för vuxna också och något att tänka på för ledare inom idrotten och chefer i högsta grad. Det leder till att människor växer och mår bra. Prova att byt ut ordet barn i texten ovan mot arbetskamrat, medarbetare eller  lagkamrat.

Aktiv vs Passiv

Green Bay Packers Defense

Är du i en miljö som premierar initiativkraft, handling och proaktivitet eller passivitet, försiktighet och avvaktande. Vilket är roligast och vad leder till bäst resultat?

Min vän Blaise Winters har en spännande inställning till aktivitet och passivitet. Blaise Winter är en fd amerikansk fotbollsspelare, Defensive End, med 9 år i NFL och över 300 tacklingar bakom sig. För att utveckla sin förmåga och som började han träna kampsport. Han ville få mer flöde i sina rörelser och bli effektivare med händerna, bli bättra på att möta och bemästra situationerna han mötte på planen. För Blaise blev det ännu tydligare att aktivitet leder till resultat.

Att ta initiativet Inom amerikansk fotboll brukar vi säga att anfallet agerar och försvaret reagerar. Försvaret ställer upp för att möta anfallet och det gäller att läsa uppställningen och analysera anfallsspelet inom någon bråkdel av en sekund för att kunna sätta in rätt åtgärd.

I slutet av 90-talet tog det extrema offensiva passningsspelet fart i NFL genom lag som Colts, Rams, Packers och Patriots. Det var påhittigt, djärvt och modigt. Colts och Patriots skördade enorma framgångar – tom Rams som var tidernas sämsta lag vann Superbowl 2000!

Vi lever i ständig förändring Försvarets motmedel blir att sätta ännu högre press på QB genom aggressiva blizar och passrush, och på så sätt minska utrymmet för anfallet att lyckas med ett effektivt passningsspel. Den defensiva linjen är nu maskinen som agerar och där den offensiva linjen reagerar, där Defensiva Ends är det tyngsta och kraftfullaste vapnet. Förutsättningarna för QB och anfallen förändras.

Intention leder till aktivitet Det Blaise menar är att intentionen på defensiva linjen alltid är att nå QB så snabbt som möjligt. Det gäller att ta initiativet direkt. Den defensiva linjen går till attack, de jagade blir den jagande. En passiv motståndare hamnar då direkt i underläge och på hälarna. En linjespelare som avvaktar för att se eller förstå vad som skall ske har redan förlorat – han blir överspelad. Intentionen att reagera är oftast förlorarens väg. Vi kan också kalla det proaktivitetens seger över reaktivitet, pådrivandets seger över avvaktandet.

Den offensiva linjespelaren som istället är intentionsdriven, målinriktad och offensiv är ett större hot. Den använder sin kraft och tar initiativet. Då blir det istället kamp. Kampen leder till att du förlorar tid och momentum, något som du inte har råd med i någon sport – du får jobba hårdare, vara smartare och vara skickligare rent fysiskt. Och du måste vara beredd på förändring – i varje mikrosekund. Men du har din intention, du väntar inte på den.

Blaise tycker att de flesta offensiva linjespelare han spelat mot faktiskt är den avvaktande och passiva typen. Och jag vågar påstå att så är det i de flesta sammanhangen, oavsett sport eller andra sammanhang.

Hur många gånger har du inte på arbetsplatsen väntat på något som skall ske? Eller på att någon annan gör något? Eller när du är orolig över något – brukar det du oroar sig inträffa? Eller kan du skapa önskade resultat genom att agera utifrån din intention (inte din reaktion, för då händer något annat!)

Aktivitet leder till utveckling Frågar du en puckförande back inom hockeyn vad som är jobbigast att hantera så blir svaret en aggressivt checkande motspelare. Visst du kan vända bort honom men det är betydligt mer utmanande och krävande att möta hårt checkande forwards som trampar in i situationen, hela vägen. Om och om igen. Tänk Widing, Larsson, Thuresson eller Enterfeldt när de är som bäst. Och om de missar så är det dig hack i häl igen, direkt.

Det är när det är som jobbigast som vi också har som mest potential att lära oss, att utvecklas. Det är också tydligt inom idrotten. Det är sällan de lag som går igenom Elitserien bekymmerslöst som sen vinner SM-guldet, de är helt enkelt inte tillräckligt förberedda.

Den ishockeyspelare som avvaktar och är passiv vid sargen förlorar ofta pucken, den spelare som är aktiv och bestämd vinner ofta tillbaka pucken, om inte på egen förmåga så på grund av motståndarens misstag – en felpassning eller ett felskär. Ännu kraftfullare är att aktivitet utvecklar självförtroende och därmed förmåga. Även om du inte lyckas just nu, eller idag, så formar och utvecklar du dig själv – du kommer att bli en vinnare!

Den passive avvecklar sig själv och drar igång en negativ spiral. Negativa tankar och negativa inre samtal ligger nära tillhands. Hopplöst, trist och utsiktslöst.

Handling är grunden till ökat självförtroende. Ytterst kan vi se idrott med motståndare som en kamp mellan självförtroenden. Där inte bara matchen nu som avgörs utan också utvecklingen framåt. Den som vinner i längden är den som tror på sin potential och sin egen utveckling. Och de individer som är mest närvarande och aktiva, konsekvent och upprepat.

Kärnan i självförtroende är att fatta beslut och handla, att agera, att ta action. Intentionsdrivet och bestämt. Det kräver mod. Blir inte utfallet vad du önskar, fatta ett nytt beslut – med fokus på din intention. Om och om igen. Det är att vara aktiv, offensiv och proaktiv. Då hjälper du dig själv och laget. Du utvecklas, skapar momentum och utvecklar självförtroende. Det är personligt ledarskap.

En miljö där människor är aktiva är utvecklande, individerna utmanar och handlar, färdigheter och själförtroendet växer. Som ledare är du ansvarig för att du själv är aktiv och handlar, som ledare är du ansvarig för att miljön du leder och verkar i är aktiv. Vi blir som vi umgås, på alla plan.

Se till att alltid vara aktiv!

Ohälsa inom elitidrotten

I DN skrivs det just nu en artikelserie om ohälsa inom elitidtotten. I dagens DN kan vi läsa om att Jan Nordström under ett år skildrat fotbollsklubben Kalmar FF inifrån. Han berättar om hur tabubelagt det är prata om och att inte må bra som idrottsman. Samtidigt som att det finns ständiga krav på höga prestationer. Det finns alltså människor inom elitidrotten, i det här fallet lagidrott, som mår dåligt med kraftigt negativa konsekvenser för både personen men också så klart för den närmaste omgivningen.

Det är inte särskilt förvåndande eftersom det inom elitidrotten, lagidrotten specifikt, precis som på alla andra arbetsplatser är människor som verkar. Dessutom finns det en idealbild om att elitidrottaren är en supermänniska. Hos elitidrottaren spökar rädslor om att inte kunna bidra, rädslan att förlora sin plats i laget, tränarens förtroende eller att tappa sin status och sitt ekonomiska värde. Fysiska skador är i alla fall påtagliga och ofta synliga men dessa pratas det inte heller öppet om – av samma skäl.

Den idealbild som presenteras av elitidrottaren gör också att självbilden, kollektivt och för individen, blir skev. Idrottsmännen är ju supermänniskor. Det skall elitidrottaren leva upp till.

En idag icke aktiv idrottsman som nog kan ses som en av de mest meriterade inom sin idrott berättade för mig att dessto mer framgångsrik han blev dessto större blev ångesten. Att bara rädslan för att misslyckas i enkla sociala sammanhang som att stå i en kö gjorde att hans liv var allt annat än normalt. Ändå presterade han på topp i tävling efter tävling under mer än 10 år. Den största rädslan var relaterad till andras tyckanden och reaktioner. Vad skulle de tänka och hur skulle det se ut. Det skulle leda till en konflikt kring den egna självbilden och vad vi tror är andras bild av oss själva. Vi slutar vara mänskliga för oss själva – åtminstånde för ett tag, men vad händer sen?

Paradoxalt nog så leder de höga kraven från andra och oss själva till motsatt effekt på prestationer – att prestationen inte blir så  god som den skulle kunna vara. Och över tid leder det till psykisk ohälsa hos individen.

Jag brukar säga för att hantera höga krav så behöver du mycket stöd från din omgivning. Högre ställer högre krav på  stöd – från familj, vänner, medarbetare och chefer. I det här fallet då spelare, ledare och tränare. Framgångsrika, högpresterande, utvecklande och välmående lag och arbetsplatser utmärker sig just på det sättet – att både förväntningar och stöd till gruppen och individen är högt. Det är tom en direkt del av ett gott ledarskap. Ledarskap hos både chef och tränare men också medarbetare och medspelare.

Att prata om det leder till ökad förståelse och därmed också hanterbarhet – det är viktigt att ledare bidrar till att skapa miljöer med vad som brukar kallas högt i tak och där det finns professionellt stöd. Det är också en av anledningarna till varför jag själv tycker att det är viktigt att skriva om det.

Vad kan du då själv direkt göra för att påverka din situation, och då utan att underskatta komplexiteten i frågan?

Till att börja med så påverkas du av din personlighet och dina övertygelser. Är du mer resilient så hanterar du din situation bättre. Resiliens är något som du som människa kan utveckla, ett sätt är att arbeta med mentala färdigheter.

En väg är att själv ha höga positiva förväntningar snarare än negativa krav på sin egen prestation. Det fins faktiskt ingen annan än du själv som väljer hur du kommer att hantera krav – ytterst så är det du själv som gör en tolkning av vilka krav som vilar på dig vilka då kan kopplas samman med extern lokuskontroll och yttre motivationsfaktorer. Genom att i stället se det som positiva förväntningar på dig själv så blir det roligare, du dömer inte dig själv samtidigt som du får en känsla av inre kontroll – inre kontrollokus och inre motivation.

Ett annat sätt är att uppleva en positiv bild av utmaningen. Att helt enkelt gilla läget och istället för att värdera resultatet se det positiva i processen, njuta av den och utvecklas i den. Att se det som fungerar bra och blir bra. Det är viktigt att du i prestationen njuter och har kul. Det leder till utveckling och i slutändan högre resultat.

Slutligen – håll dig hel och frisk! Då kan du träna mer och vila mer. Är du skadad prioritera rehabilitering. Vi vet att krämpor och skador på ett negativ sätt påverkar självförtroendet och självkänslan kraftigt. Ett nonchalant förhållningssätt till skador och krämpor kan vara första steget i en negativ spiral mot psykisk ohälsa.

Idrotten och lagsporter speglar samhället i stort – samma utmaningar och frågeställningar som finns inom elitidrotten finns också inom andra sektorer, på andra arbetsplatser. Överallt där det finns  människor lever vi med krav, normer och förväntningar. Processer och resultat. Länk till artikeln i DN: http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/utan-stodet-fran-spelarna-hade-jag-varit-dod-i-dag

%d bloggare gillar detta: