Inom många specialförbund, distriktsförbund och idrottsföreningar har man idag bestämt sig för att tabeller för tävlande är destruktivt för barnidrotten. Det må så vara, men de förklaringar och de anledningar som läggs fram för mig är helt nonsens. När jag betraktar, lyssnar och deltar i debatten så handlar det i grunden om helt andra anledningar till att tabeller lyfts bort. Något som jag anser kommer att begränsa utvecklingen av barn och samhälle.

Alla debatter inom idrotten har en tendens (precis som samhället i stort) att bli dogmatiska. Att det ena är rätt och det andra är fel. One size fits all. Det är naturligt utifrån hur vi människor anpassar oss till varandra och hur mognad utvecklas. Ofta kommer en bris som blåser upp en tydlig dominant riktning om vad som är rätt och vad som är fel som senare får ödesdigra konsekvenser. På 80-talet var det om hur skadligt det är för barn och ungdomar att träna med vikter. Där försvann 25 år av utveckling.

Efter 30 år som ledare på alla nivåer och inom flera sporter har jag dagligen mötts av utmaningar med olika former av intressentfokus. Att som aktör tillgodose fler perspektiv eller riktningar. Det blir gärna antingen eller. Goda försök till nivåanpassningar möts av motstånd från rädda föräldrar och samhällsaktörer. Det handlar inte om förmåner utan om att alla skall få goda förutsättningar utifrån fysisk, social och emotionell mognad i samklang med ambitionsnivå. Oavsett nivå.

Jag hävdar tex att ta bort tabeller i tidig ålder är ett taffligt försök att hantera föreningars och ledares ibland bristande förmåga att möta missnöjen och osunt resultatfokus. Nu har det ersatts med osund brist på resultatfokus. Att införa och fokusera mer på teknik, process och prestation betyder inte att resultat är fel. Resultat leder till emotionell stolthet – dopamin, serotonin och endorfin. Tom goda nivåer av adrenalin. Effekterna på lärande, förväntan och initiativkraft för att utvecklas och anta nya utmaningar är kliniskt bevisade. Stolthet driver ambition intresse och utveckling. Resultat är den biologiska tändaren som leder till ambition och motivation.

Att ta bort tabeller innebär också att individer med tävlingsintresse eller tom analytiskt intresse diskvalificeras. Det spelar ingen roll om 4 av 5 barn säger att de inte bryr sig om tabellen. Sitter på en cup nu och det verkar som att alla tycker tabellen är betydelsefull. Självklart i olika grad. Men alla kämpar för olika placeringar och nivåer i slutspel. Med högsta tänkbara ambitionsnivå. Det verkar inte alls vara problematiskt för någon – eller rättare sagt – det är jätteproblematiskt för alla! Och det är det som är själva poängen. Tävlingen, utmaningen, hantera möjligheter och motgångar. Men det verkar också som att alla sporras av det att det pågår spännande samtal, aktiviteter och att näst in till alla får träna på att hantera både medgångar och motgångar. Det hade inte hänt utan tabeller på samma sätt. Är det lekfullt då? Upplevelsen varierar helt klart, men alla ger uttryck för att de tycker detta är roligt trots stunder av ilska och sorg! Precis som livet är.

Barn är anpassningsbara och om vuxna tar bort tabeller så är det väl en mening med det. Det 5:e av barnen tröttnar eller byter sammanhang, helt enkelt för att det blev ointressant. Alltså blir iden i sig diskriminerande och gynnar inte den mångfald och integration som idrotten förespråkar. Tävlingsorientering är fel blir bilden! Ställ frågan till barn som spelar dataspel om de bryr sig om statistik och tabeller – jag antar att de har superkoll och tycker det är en relevant dimension av spelet. Dessutom väldigt kognitivt utvecklande – orsak och verkan, konsekvenstänk och andra funktioner som sitter i frontalloben får utmärkt träning. Där finns istället framtiden.

Graden av lekfullhet varierar på olika sätt. Visst blir jag lite ledsen när jag upplever att tränare styr, kontrollerar, låser ner barn för att vinna. Men igen, det är inte tabellernas fel. De ledarna vill alltid vinna, oavsett tabell eller inte!

Tittar vi på barn och ungdomars mentala utveckling blir det ännu mer intressant. Varje människa genomgår olika steg i mentaliseringsprocessen. Alla steg handlar om biologi i samklang med omgivningens betingelser. Varje steg handlar om någon form av separation, från det att spädbarnet skiljs från sin moder för att senare bli medveten om sin kropp, sina tankar, sin omgivning. Förhoppningsvis till slut sina känslor och sitt ego. Under utvecklingen pendlar betraktelseperspektivet och behov mellan ett egoistiskt till ett kollektivt perspektiv. Gemensamt för alla är någon form av kamp.

Att inte låta barnen utsätta sig för det vänliga utmaningen av tabeller innebär att vi tar bort en funktion för mental utveckling. I praktiken så innebär det att den ur ett perspektiv hålls tillbaka till förmån för andra värden. Vilka då?

Nej, att kunna leda, utveckla och verka effektivt handlar inte om tabellernas icke-varande. Det handlar om att samhället behöver vara skickliga på att utbilda och stödja ledares utveckling så att vi slipper sådana här dumheter. Varje gång jag hör en ledare som säger att de inte orkar vara ledare på grund av föräldrar, varje gång jag hör av ledare att föräldrar bara skall köra och föda barnen, varje gång jag hör att lag har har en tillsatt funktion för att möta föräldrars gnäll är det ett symptom på ett svagt ledarskap och inte ett fel föräldraskap.

Barn och föräldrar är ju varje tränares viktigaste intressent och nyckeln för god utveckling. Relationer är glädje.

Så låt tabellerna finnas, satsa på både bredd OCH intensivutveckling, och se till att tränare och vuxna i miljöerna utvecklar sitt tränarskap, coachförmåga och ytterst ledarskap!!!

(Foto: IK Sätra 05, Fotboll 2013)

Sidfot. Ett argument för att ta bort tabeller är att det leder till för tidig specialisering. Här finns en spännande artikel om ett annat perspektiv – nyttan med tidig specialisering; Tidig träning ett måste om barnen skall bli OS-vinnare