Hem » 2016 » december

Monthly Archives: december 2016

Tack Pappa

20130623_165110

Mamma, pappa och Amanda, 2013

Senaste veckan har varit ledsam och sorgefylld. Min far har gått bort, alldeles för hastigt efter en tid med cancer i bukspottskörteln. Vi hade alla hoppats att medicinering skulle hjälpa och att han skulle vara med oss en tag till, kanske tom några år. Men tyvärr så blev påfrestningen av sjukdomen för hög.

Pappa var stolt in i det sista. Hoppfull utan att klaga. Inte för att det är fel att beklaga sig, men med hans bakgrund och livsinställning så låg inte beklagan för honom. Visst kunde han då och då utrycka missnöje och låta sitt karelska blod svalla med ilska och surhet. Men oftast skakade han av sig det och gick vidare, det du inte kan förändra är det ingen ide att jämra sig åt. Acceptera situationen och lev med det var snarare ett motto.

Pappa har under de senare åren hittat frid och inlett en ny fas i relation till barnbarnen. Han pratade med dem om livet och ekonomisk trygghet. Nu lämnar han en tomrum efter sig för oss barn, barnbarn och inte minst min mor.

Han beklagade sig alltså inte över sin sjukdom, han var däremot medveten om att om de upptäckt sjukdomen tidigare så hade hans prognos sett annorlunda ut. Kanske var det hans inställning som gjorde att läkaren där innan sommaren hävdade att han var en stark och ståtlig man i sina bästa år. Om han bara tar Alvedon och vilar så går det över. Annars så får han komma tillbaka senare.

Senare blev för sent.

Pappa var en storkonsument av kaffe, och när han under sensommaren blev tröttare samtidigt som han tappade aptiten på kaffe insåg vi att det verkligen inte stod rätt till. Han började också att svälla. Tester och röntgen genomfördes och i oktober kom beskedet att han hade cancer i bukspottskörteln som trycker på kroppspulsådern.

Pappa tillämpade sin version av mindfulness. Under 26 år gick han fram och tillbaka till jobbet på Atlas Copco från huset i Nackanäs. Det bästa han visste var det monotona lunkade när han klippte gräset och grävde i trädgården. Varje morgon havregrynsgröt. Semesterveckorna på sommaren i södra dalarna. Vanor och rutiner. Ett måttligt och pragmatiskt liv utan överflöd.

Han hade började arbeta för Atlas Copco 1969. Ett stort och anrikt företag som stod för det som var viktigast i livet. Stabilitet och trygghet. Som krigsbarn lämnade pappa 3-år gammal tillsammans med farmor och farfar Finland och Helsingfors för stabiliteten i Sverige. Utbildad till civilingenjör inom geologi så ritade han gruvor i Kiruna innan han började rita borriggar för Atlas Copco.

Pappas sökande efter stabilitet och trygghet har format en plattform för mig själv. Vi fungerar på många sätt olika och det var först i vuxen ålder som jag förstod att min stabila, rättvisa och trygghetsökande far faktiskt skapat en plattform där jag kunde verka betydligt mer i risktagande, utforskande och förnyelse. Gemensamt för oss båda är ändå vår nyfikenhet och lekfullhet. Min far kunde vara barnsligt lekfull. Inte sådär påhittig och socialt, utan snarare barnsligt lekfull, humoristisk och nyfiken. Pappa är realist, jag är optimist. Humorister är vi båda. Humor och stabilitet var det generöst om hemma.

I övrigt så var han inte så generös. Uppväxt och uppfostran handlade om att lära sig att ta hand om sig själv och att klara sig. Det skall vara tufft. Människor behöver kunna klara sig själva. Så var det. Det har varit utmanande då min inställning är att livet är gränslöst, oändligt och resurser är inte begränsade – vi kan alla vara omåttligt generösa. Då utvecklas vi ännu mer. Det handlar inte om att överleva utan att leva. Båda skapar möjligheter och har sina utmaningar.

Men det fanns undantag. När jag var 10 år 1980 kom pappa hem med en dator – en ZX81. En dator med 1K ramminne som gjorde mig galen då det bara gick att skriva program med 1024 tecken i det ganska yxiga språket basic. Det gällde att jobba hårt med att optimera kod. Pappa var inte själv intresserad av datorer men förstod att detta var spännande och nytt.

När det var dags för studieval så var min far tydlig, bli ingenjör, arbeta för ett tryggt företag. Jag hävdade som 15-åring att självförverkligande och förnyelse är viktigare, i framtiden finns inga trygga jobb och du som individ behöver utveckla dig själv och arbeta med det du brinner för. Krångligt och orealistiskt tyckte min far och tog fram ledarutvecklingsmaterial som han själv använt. Jag gjorde profiler och ett förslag på yrke för mig var att bli klockmakare eller art director.

Det slutade med att jag studerade till dataingenjör samtidigt som jag studerade reklam på RMI-Berghs. Min far har aldrig riktigt fattat vad jag arbetat med, men han har utryckt stolthet när han hört om framgångar inom idrotten som ledare och coach, genomförande av spännande och viktiga utvecklings- och införandeprojekt inom IT.

Det viktigaste var dock alltid att jag, men framför allt barnen, mår bra och har det bra. Att familjen har det bra.

Under de sista veckorna slöt sig cirkeln. Min far visade sig för första gången sårbar. Att han inte behövde vara den trygga och stabila personen. Mer än i att han vägrade släppa hoppet och tron på att det skulle bli bättre. Han utryckte samtidigt att vad som än händer så kommer det att bli bra. Han har gjort det han kunnat för sin familj och de nära. De klarar sig själva och lever stabila liv.

I tisdag såg jag min far för sista gången. Jag trodde och önskade att vi skulle ses i igen. Samtidigt så var han tydlig med sitt budskap då han la handen på min kind, kramade mig och uttalade orden ”min lilla gosse”. Då kände jag mig som ett barn och vuxen förälder samtidigt. Det var väldigt klart. Därefter log han och sa ta hand om barnen. Mina tårar rann utmed kinderna. Vi ses snart igen viskade jag.

Nu är saknaden stor. Tack för allt.

 

 

 

%d bloggare gillar detta: