Hem » Helhet » Upplopp – brist på självkänsla och missriktad kreativitet

Upplopp – brist på självkänsla och missriktad kreativitet

 

Stockholm_brinner

Nu har de nattliga upploppen snart pågått i en vecka. Och det sprider sig från förort till förort och stad till stad.

Att det händer är en självklarhet och enkelt att beskriva. Det handlar om självkänsla. Eller snarare den yttersta konsekvensen i avsaknad av självkänsla.

Det händer när jag som människa inte bjuds in i skapande sammanhang. Det händer också  när jag som människa inte ser möjligheten att bidra i ett sammanhang. Jag blir betydelselös. Jag känner mig ignorerad, förödmjukad och ytterst avvisad i en värld som är obegriplig, ohanterlig och meningslös.

Istället kan jag skapa mitt eget sammanhang. När utsattheten och desperationen är som störst blir också effekterna av skapande som störst.

Det som sker är ett skådespel stora mått. Det smäller och brinner. Sirener ljuder. Uniformerade män och kvinnor agerar. Det blir sändningar på TV, det skrivs i media och på bloggar. Diskuteras under luncher och på möten. Det blir storsamlingar i skolan.

Människor påverkas, berörs och engageras. Jag blir betydelsefull och blivit en del av ett sammanhang. Och jag som förövare har skapat ett sammanhang tillsammans med andra i samma situation där vi gör skillnad, vi är kreativa, upplever mod och använder oss själva som resurs. Det är vad varje människa vill. En känsla av meningsfullhet och hanterbarhet infinner sig.

Men det jag inte ser – det jag inte förstår, eller som jag direkt förnekar är att det i sammanhanget är avsaknad av glädje. Det kanske uppstår någon form av förvriden stolthet – men ingen glädje. Ingen Lycke. Ingen salighet.

Det mest felaktiga i bilden är att det ur ett helhetsperspektiv inte alls är skapande. Upploppet ökar avståndet och missförstånden mellan människor och grupper i samhället. Det förstärker snedvridna fundamentalistiska uppfattningar och perspektiv som rasism. Grupper i samhället hittar bevis för sina egna sanningar antaganden. Avstånden ökar.

Närheten till uppror och rebellskap finns alltid hos oss, var och en, i någon utsträckning. Det finns i ordet ”nej”, det finns i ordet ”inte”, och det finns i ordet ”vilja”. Det finns i människans natur. När dessa når ytterliggheter så blir också konsekvenserna extrema.

Lösningen är inte att fördöma.

Jag ser upploppen som en uppdämning av människors behov att tillhöra ett skapande och meningsfullt sammanhang. Av ett liv i osynlighet och brist på betydelse. Viljan finns där men tillsynes inte möjligheterna.

Så vad behövs göras.

Först måste vi förstå att det är vi alla vuxna människor i samhället som bidrar till den situation som råder. Det ledarskap som utövas och de värderingar som styr. Ungdomarnas reaktioner, upplopp och raseri hade inte funnits där om inte klyftan redan existerat. När handlingarna blir kollektiva är det en spegel av hur samhället ser ut.

Det är en konsekvens av en skola där människan inte blir sedd som en unik individ med unika behov och resurser, utan som en del i ett statistiskt system med begränsande ramar och stereotypa krav.

Det är en konsekvens av elitsatsande ungdomsidrott där det endast finns ett utrymme för de mest ambitiösa och lovande.

Det är en konsekvens av att barn och ungdomar har olika möjligheter till utveckling och utryck baserat på föräldrars ekonomi eller status snarare än samhällets resurser och engagemang.

Det är en konsekvens av att samhället ständigt inskränker på resurser som ger barn och ungdomar sammanhang att verka och utvecklas.

Ytterst är hela situationen en konsekvens av att förutsättningarna för barn och ungdomar att skapa som helhet är begränsat.

Jag är själv ytterst ansvarig och delaktig i det som pågår.

När jag lyssnar på lösningar som presenteras från olika håll så handlar det om att hantera symptomen. Problemen skall lösas genom polisiära insatser, kontroll och dominans. Symptomen kommer att kväsas men källan finns kvar. det blir lungnare för ett tag. Vi överlever.

Men vår själ lever i exil. Vårt sinne känner ingen frid. Vi överlever men vi lever inte. Vi lever i en vissnande tillvaro. I brist på känsla för mig själv och andra.

Lösningen är i själva verket att upprätta självkänsla. Självkänsla hos individerna och i grupperna som leder upploppen. Att upprätta självkänsla i varje familj och i varje stadsdel.

Som jag ser det är vägen fram inspiration. Att skapa sammanhang med förebilder och ledare. Arenor där ungdomar känner sig delaktiva, uppmuntrade och är medskapande. Att upprätta hopp och tro. Inom skolan, inom kulturen och inom idrotten. Arenor där varje människa utvecklas och får utlopp för sina drivkrafter. Då kommer den kreativa kraften som används destruktivt att i stället tjäna samhället. Segregation minskar och människor kommer närmare varandra. Respekt upprättas. För mig själv och andra.

Jag har själv sett det otaliga gånger. När jag var tränare för Arlandas Juniorer på tidigt 90-tal eller utbildade ungdomar i spelutveckling på Powerhouse. Jag har sett det i Brynäs A-lag när vi vann SM-guld 2012. Jag har sett det hos spelarna i IFK Mariehamn och i alla de företag, föreningar och myndigheter där skapandet och utvecklingen varit som starkast.

Jag utmanar dig att bidra till självkänsla hos människor omkring dig – i hem, grannskap, företag och föreningar. Jag utmanar dig i att ta ansvar för din egen självkänsla. 

Jag bidrar gärna genom mentorskap, coaching och föreläsningar. Hör då av dig.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: